Varför är tiden så lång när det är någonting som man vill ska ske? Som man hoppas på ska hända. Längtan till någonting som kanske inte alls kommer hända förstör allting annat. Vardagen rinner ut i sanden bara för att man gömmer sig i drömmar och förväntningar.
Varför är det så att om det är någonting man inte kan få, vill man ha det ännu mer? Känner man sig svag och förlorad i sig själv bara för att man inte lyckades nå ända fram?
Varför är det också så att man kan tro att någonting är helt perfekt, att man hittat "det" och så är det inte alls så. Ist så vaknar man upp en dag och börjar fundera över hur man blivit bemött av den personen som man hittade det där med. Var allting bara en lögn? Är det så det funkar? Ska man gå omkring och låta bli att visa sina känslor eftersom det förmodligen kommer att komma en dag då han ger sig iväg. Då allting slutar. Ska man sluta upp med att visa vad man faktiskt tycker och inte längre dela med sig av sina glada och sorgsna stunder, eftersom allting bara är en enda stor lögn?
Man måste sluta vänta, sluta med att ha förhoppningar och ist leva i nuet. Lev.