Har precis kommit hem ifrån ett besök hos morfar. Han är väldigt dålig just nu vilket gör det riktigt jobbigt att hälsa på. Men känner att man ska passa på när man kan och tiden finns.
Tråkigt att han förmodligen inte ens kommer ihåg vem jag är. Men när han väl orkade titta, vände han upp blicken mot mig, och i den ögonkontakten fanns det något som gav mig hopp om att han någonstans förstod vem jag var och varför jag var där. Han såg så söt ut där han låg. Synd om honom. Att ligga där och känna smärta och inte förstå varför, dag ut och dag in. Önska att du kunde slippa allt och ist vara frisk och pigg för att sedan fylla allas hjärtan med din gjädje och humor.

Skulle lägga upp en bild på honom hade jag tänkt, men hittar inte sladden så det får bli någon annan dag.

Puss på dig morfar .