Är orolig och rädd. Magen knyter ihop sig och blir till en riktigt stor klump som inte går att få bort. Ögonen kan inte sluta gråta och tankarna leker hemska lekar med min hjärna. Oro, tårar och rädsla.

Mamma och pappa är på väg till Karlstad med Eric nu. Han måste in till sjukhuset. De har lovat att de ska höra av sig så fort de får reda på något nytt. Måste vara ärlig och skriva att jag är livrädd och förbannad. Varför alltid oss? Varför ska det hända Eric något som ta mig fan är den snällaste, klokaste människan jag känner. Han som vill alla gott och som alltid gör sitt bästa. Som kämpar och sliter hela jävla tiden. Han är värd så himla mycket bättre, så är det bara. Önska att jag kunde hjälpa honom på något sätt, men det går inte. Det finns inget jag kan göra. Bara bita ihop och försöka hålla huvudet högt. "Motgångar gör oss bara starkare" som mamma sa.